Ångest och illamående, förstör min relation till mat

Jag har i den större delen av mitt liv haft problem med ångest. Det har alltid haft sin koppling till mat, eller rädslan för att kräkas. Jag känner betydligt lägre ångest på en TOM mage, då vet jag att jag inte kan kräkas. Men vi människor måste äta för att överleva och det är en stor del av vår vardag.

Äta hemma själv går bra

Äta lunch på jobbet med kollegorna går bra,  även äta hemma hos vissa nära går bra, men ångesten finns alltid i bakgrunden

Äta på restaurang är något jag helst undviker, händer ibland på jobbet, känner stark ångest

På grund av det här så anpassar jag min vardag och mat rutiner, undviker socialt då det ofta innebär äta mat. Jag har haft kontakt med psykolog två gånger i mitt liv. Första på BUP, andra WeMind. Jag tycker inte att det gav mig mycket alls men att jag har någon form av social fobi kom vi fram till. KBT ska vara lösningen och har försökt att utsätta mig själv där jag helst hade undvikit men jag tycker inte det blir bättre. Fruktansvärt trött på att känna såhär och det begränsar mitt liv något enormt. Jag vill bara att det ska klicka och inte styras av dessa tankar.

Någon som känner igen sig och kanske har något tips o trix? 🙂

[Indigo Jysyne]

Hej!

Låter som du har det jobbigt. Jag har själv lidit av social ångest och dålig självkänsla. Jag har gått i kbt men det som hjälpte mig mest var mental träning. Jag använde mig av positiva affirmationer. Bytte sakta men säkert ut negativa kritiska tankar mot positiva stödjande tankar. Ju mer jag lyssnade på dessa stödjande tankar desto lugnare blev jag. Kanske kan vara nått för dig. Styrkekramar från mig till dig💕

 

Här är en till som har problem med illamående. Matglädjen blir såklart påverkad, ibland vill jag slänga i mig maten för att liksom ha ätandet överstökat. Är rädd för att må illa och kräkas inför andra sedan barnsben men då illamåendet de senaste tre åren nått nya dimensioner (har vid några tillfällen under denna tid blivit sängliggande av illamåendet i flera dagar) så har jag ändå utrett mig på vårdcentralen för att utesluta någon fysisk orsak, vilket de inte hittat så de antar att det är stress/magkatarr. Problemet har de senaste åren också mest kommit under sommarhalvåret, som att det är årstidsbundet. Mår då oftast mest illa på mornar, inför sociala situationer och under sociala situationer. För mig så funkar det bäst när man ska umgås och/eller äta med en lite större grupp än med en person för jag tänker att jag drar mindre uppmärksamhet till mig om jag är med en större grupp än med en person. Det som hjälpt mest för mig är nog egentligen bara att helt enkelt berätta för folk att man har det här problemet, då det kan lätta lite att prata om det. Annars är det väl mitt tips att fundera över om det hänt saker i ditt liv som har gjort det hela värre. För egen del så har det nog varit mycket känslor av osäkerhet och otrygghet de senaste tre åren. Sedan kanske magen kan bli lite känsligare med åren också, jag vet inte.

Hej, uppskattar era återkopplingar!!

@Ququgo

Jag känner igen mig själv något fruktansvärt i det du skriver. Det känns något skönt att man inte är unikt störd i denna värld, trots att jag lider med dig. Jag har har också större svårigheter på morgonen, känner också en ökning av denna problematik på sommar halvåret. Jag uppskattar dina ord verkligen och önskar dig all lycka till. Hade du känt att det fanns ett intresse att bilda en kontakt och bolla tankar så skicka iväg ett privat meddelande (vet inte ens om det går här). Vi kan hjälpa varandra!

[Olive Hakyka]

Hej jag känner igen mig av detta problem, just att när jag får ångest så påverkar det mitt matintag och rädsla fär att må illa, jag liksom du har problem att äta ute socialt vilket lett till att jag undviker många situationer och missar livet

[Pink Dufuce]

Skönt att veta att man inte är ensam. Fick min första panikattack för exakt 2 år sedan efter att haft problem med just detta. Har mått bra i kanske något år nu men senaste veckan har det blivit värre igen, känns som jag är tillbaka precis på samma plats som för 2 år sedan. Det tär på mig mentalt eftersom, likt ovanstående skrev, jag missar livet.

[Olive Hakyka]

Jag har problem med att äta socialt, hemma går bra, ute på restaurang är något jag undviker, jag får stark ångest och mår illa, är rädd för att jag ska spy upp det jag äter på restaurangen.  Detta begränsar mitt liv något enormt. Jag står på 20 mg ecitalopram, mirtazapin till natten. Och nyss fått insatt buspiron, dag 7 nu. Jag hittar liksom ingen väg framåt.. kbt är väldigt utmanande just nu har jag en paus i den behandlingen.

[Green Siryci]

Håller också med, dock har illamåendet begränsat mig så mycket att jag inte ens ksn sitta i klassrummet eller andra platser där jag känner att jag inte kan ta mig därifrån, utan att få klaustrofobi för att jag är rädd för att må illa. Får ingen hjälp tuvärr för det men får vel bara acceptera att man inte prioriteras inom vården🙃var nära att ge upp förra sommaren för led så mycket att jag inte ens kunde stå upp. Vågar inte heller gå på restauranger eller vara hemma hos människor t.o.m vänner pga av min fobi för illamående pga min Ångest!

[Olive Hakyka]

Känns som vi har en del gemensamt, får du någon hjälp? Min läkare pratar om lyrica och jag har läst mycket om det både bra och dåligt, känns som jag kommer testa detta nu

[Blue Pekitu]

Du är verkligen inte ensam om detta! Haft samma problem också, under vissa perioder går det bättre och under andra (speciellt i samband med stark ångest) går det sämre.

bra att du har försökt med KBT. Testade också det och det hjälpte mig lite men det har hänt att jag har fallit tillbaka. Finns ett bra iKBT program man kan få via pratamera. Kan även tipsa om en bok som hjälpte mig väldigt mycket ”att leva ett liv inte vinna ett krig- anna kåver”. Mycket av lidandet kan kopplas till att inte vilja må såhär, vara trött på alltihopa vilket jag verkligen kan känna igen mig i, men genom att acceptera det man känner kan man komma vidare och vara mycket mer snäll mot sig själv. Förut lät acceptans som världens mest luddiga ord för mig och jag kunde bli irriterad av tanken att behöva ”acceptera” det jag gick igenom, men tro mig, läs boken så får du nytt perspektiv på det hela! Lycka till vännen <3